Den 10/3 - 2011 då är det exakt 2år sedan min älskade & underbara farmor lämnade oss i stor sorg & saknad <3 tiden har gått fruktansvärt fort. Och ändå känns det som att det var igår allt hände, den där hemska dagen då jag och många andra fick det fruktansvära beskedet, att farmors liv inte gick att rädda! hon gick bort i den fruktansvärda sjukdommen, stroke! det var det som tog hennes liv. Utan den hade hon suttit här hos oss idag! älskade farmor. För mig var hon inte den där "tråkiga farmodern" nej för mig var hon världens finaste kompis. Jag har tillbringat mycket tid under min uppväxt. Jag och farmor stod varandra väldigt nära! så när hon gick bort då blev jag självklart ledsen, arg och förtvivlad. Jag mådde skit rent ut sagt..

Dagarna gick och såren ville aldrig läka. Kan inte säga att dom har läkt än idag. Men man lär sig och leva med det (på något mysko vis) så jag bokade en tid hos en kurator. Jag tänkte att det kunde vara skönt och få prata av sig om hur man mår med någon utomstående, som inte kände farmor!

Första samtalet med kuratorn liknade skit. Hon var mer intresserad av & höra allt annat än & prata OM det jag kom dit för. MEN jag bet ihop och ville ge henne en ny chans. Andra gången var likadant! Kom dit hoppfull, gick hem ännu ledsnare! Och jag som har svårt för och säga till svalde det och tog det för var det var...

Tredje tiden jag fick, kunde jag tyvärr inte komma på. Så jag avbokade tiden via mejlen! vilket hon hade sagt att man kunde göra.. Alltså jag kunde verkligen inte gå av någon anledning. Så det var inte för att jag inte orkade, eller för att jag vantrivdes med henne...

Väntade på att få en NY tid. Dagarna gick, inge hände! Kollade mejlen varje dag men inte ett ljud. Efter en lite längre tid insåg jag att jag var bortglömd :(

Men tänkte för mig själv att det kanske var lika bra att jag inte fick en ny tid eftersom hon inte var någon bra kurator...

Jag försökte bearbeta sorgen på egen hand så gott det gick! Även om det gick lite trögt och jag kände vissa dagar att jag bara hade lust och ge upp hoppet om att få må bra igen! MEN jag klarade det någorlunda. Vet inte hur. Men tog mig upp på benen igen...

Nu kommer jag till det sjukaste av allt... Här om dagen, snart 2år senare HÖR HON av sig och frågar om jag ville ha en nyt tid. Jag blev så förbannad så hade hon varit i min närhet så hade jag smällt till henne. Hade skitit i koncekvänserna. För så gör man fan inte... Jag mådde SKIT DÅ, och det var ju DÅ jag hade behövt all hjälp i världen... Men fick det inte. Jag skrev precis som det var och som jag tyckte och tänkte! Och till svar fick man, oj då har vi missuppfattat varandra. Och mitt erbjudande stor kvar...J*vla kärring! ALDRIG att jag kommer sätta min fot hos henne igen. Och vad har JAG missuppfattat??? :O :@ uch...

Kurator, dom får tydligen göra precis som dom vill eller? verkar fan inte bättre. INTE konstigt att folk mår skit, när "vården" ser ut som den gör...

=/

Och detta betalar man skatt för? Hm man tackar. Hade vi kunna välja vad vi vill lägga skatte pengarna på så hade jag nog sållat bort vården allt det ... Men men.

Det är SORGLIGT att det är såhär...